.

Varför ser mitt hem ut som en ungkarlslya? Jag kan inte förstå hur jag som tjej kan vara så jävla grisig av mig. Ibland funderar jag på om jag egentligen borde blivit född som kille. Utan överdrift kan jag påstå att det rent utav ser gräsligt ut hemma hos mig. Jag håller just nu i denna stund på att städa upp i röran, men jag har gjort det så många gånger nu att jag helt ärligt börjar tröttna. Det ser likadant ut igen efter ett par dagar. Nej, nu ska jag nog gå och läsa en bok istället, så fortsätter jag städa imorgon...

Mina besökare lyser min sin frånvaro och har gjort de senaste dagarna. Vad kan det bero på? Kan det vara så att de tröttnat på att klicka sig in här och upptäcka för den trettioelfte gången att jag inte skrivit något nytt? Nej, så kan det väl ändå inte vara..? Eller är det bristen på intresseväckande inlägg kanske? Jag känner att jag flippat ut och blivit alldeles för seriös. Jag måste bättra mig nu, det kan jag inte annat än erkänna. Jag ska, jag ska, jag ska... Jag har ju fortfarande tusen saker jag vill dela med mig av, soon... So long

Jag älskar att sjunga. Jag vet inte om jag är bra eller dålig eller något där i mellan. Jag vet bara att folk runt omkring är positiva och många berömmer mig om jag mot förmodan tar stämma offentligt. Jag är så blyg, det finns inte att jag skulle kunna ställa mig och sjunga solo inför en grupp, jag vågar knappt sjunga inför mina vänner eller min familj. Jag vet inte varför, jag är kanske rädd att de har förväntningar som jag inte når upp till. Jag tror nästan att det är så faktiskt. Jag har sjungit inför en kompis som spelade piano till. Det var på lunchen i skolan, vi gick till en av musiksalarna och sjöng och spelade piano. Det är nog enda gången jag känt mig bekväm med situationen.

Jag tycker så mycket om att sjunga att jag till och med stod ute i 8 och inne i 2 timmar för att få sjunga för idoljuryn. Jag kom dock inte längre än till första audition. Det var lite mer än ett år sedan. Jag tror att jag har växt i både mig själv och rösten sedan dess. Frågan är hur jag vågade stå inför tre helt främmande, kritiska människor och sjunga? Det var en otrolig känsla, kicken jag fick var helt enorm. Jag var totalt uppe i varv och hur glad som helst i flera dagar. Jag har sparat min lapp som jag fick, kommer dock inte ihåg numret så här på tu man hand. Det var en kul grej, dock så vill jag inte bli sångerska genom idol egentligen. Det känns för amatörmässigt och dessutom ska man ha bra tur, jag menar alla har vi våra dåliga dagar.

Främst tycker jag om att sjunga musikal-låtar. Helen Sjöholm har en otrolig röst och jag tycker om att sjunga hennes låtar. Sitter och lyssnar på henne just nu faktiskt. Sångfågeln i mig vaknade när jag såg filmen Dreamgirls med Beyonce. Jag önskar att jag hade lite mer go i mig och inte fegade ur så fort någon bad mig sjunga. Jag vill ju egentligen, men jag vågar inte. Jag vill inte bli dömd.

Idag läste jag en artikel om hur den perfekta kvinnan ser ut enligt forskare. Jag har suttit och letat efter den artikeln i säkert 20 minuter på den här hemsidan. Mina tappra försök verkade inte kunna lösa mitt lilla problem så jag får väl berätta om den istället. Jo, det var så att man nu konstaterat (forskare, huh?) att den perfekta kvinnan inte alls ser ut som vi tror. Eller i alla fall inte som jag trodde. Utan nu har en kvinna, hennes namn fastnade inte i mitt minne, blivit utsedd till världens (var det vackraste eller vad var det?) någonting kvinna. Hon var tydligen perfekt enligt forskarna. Hon hade aldrig opererat sig eller försökt ändra sitt utseende på något sätt tydligen, och hon tyckte att nästan alla kvinnor i dagens samhälle var fejkade. Alla försökte göra något åt sitt utseende, man fixar naglar, man färgar hår, man sätter i hårförlängningar osv. Självklart kan man ju tycka att det är fake, men om man inte har ett långt, vackert hårsvall av naturen eller om ens naglar skivar sig hela tiden och aldrig blir fina, kan man inte då få fixa till det utan att vara fejkad? Okej att man tycker att plastikkirurgi är fake, men nu har det väl gått för långt.

Detta var inte det jag störde mig mest på trots allt, utan att hon tydligen hade en perfekt midja i proportion till hennes höfter. En kvinna ska, enligt artikeln, ha en midja som är en tredjedel så bred som höfterna. Äh va? Jag tror inte att jag någonsin sett en kvinna som ser ut så. Och ursäkta mig om jag föddes till en liten pinne med en midja som inte ens är hälften av mina höfter,mina höfter kanske är en fjärdedel (högst) så breda som min midja. Är jag ingen riktig kvinna då? Får inte jag klassas som en människa från det kvinnliga könet? Ibland förstår jag mig inte på samhället. Bara för att modet är att vara pinnsmal behöver man ju inte komma med en sjukt överdriven studie om den perfekta kvinnan som någon jävla pinuppa?

Jag får ju inte glömma att nämna att denna perfekta kvinna även hade perfekta bröst, med det menas tydligen en saftig E-kupa... Jo man tackar...

Jag är nästa års julskinka, see you then!

De här tre tjejerna är tillsammans med samma man - Hugh Hefner. Jag undrar om de inte någon gång blir svartsjuka på varandra? Jag menar, Holly får ju helt klart mer uppmärksamhet än de andra två och rykten om bröllop och barn cirkulerar sedan länge. Holly är ju hans, ja vad ska man säga? Hon går före Bridget och Kendra, borde det inte kännas lite konstigt att vara second best? Stannar de för hans skull eller för pengarna och livet som playboy-brud? Och egentligen, vad ser de hos en gammal gubbe? Han kan ju dö när som helst! Nä, inga gubbar för min del. Föresten, är jag den enda som uppmärksammat att Holly alltid (finns ett undantag) står själv på ena sidan bredvid Hef och på andra sidan står alltid Bridget bredvid honom och bredvid henne står Kendra. Är det något uppgjort sedan innan? För jag menar det kan ju inte bara bli så 999 gånger av 1000? Eller?

Har ni hört uttrycket förr? Det är verkligen inget obekant för mig. Dessa små ord - jag gör det sen - ekar ständigt i mitt huvud. Jag pratade om det här lilla fenomenet med min vän häromdagen och hon känner precis likadant. Det handlar om allt, verkligen allt. Skolgrejer, städning, toalettbesök, äta mat, plocka ur diskmaskinen, träna, tvätta kläder, ringa folk, ta tag i saker... Ja, allt som finns! Jag är otroligt trött på att jag skjuter upp saker jämt och ständigt, det är mycket tröttsamt. Nu har jag och min kära vän bestämt oss för att vi ska sluta upp med detta trams, nu ska vi göra allt man måste direkt. Jag tror att min tid kommer räcka till mer saker och jag kommer inte behöva bli irriterad på att folk tjatar på mig. Ganska smart om jag ska vara ärlig, ibland lyser min intelligens igenom. Skämt åsido, jag är faktiskt smart, snart ska jag nog hitta på något att göra. Har för mig att Girls of the playboymansion börjar nu.. So long